:::S v e n s k a m ä s t e r s k a p e n 2 0 0 7:::

Senast uppdaterad: 04.08.07 13:26

SM-rapporter

::Lugnet i stormen //Träning på banorna //Preparation //SM Crosscountry //Vila //SM Tempo ::

Utanför blåser det mycket. Själv är jag ganska lugn inför avresan till SM i morgon. Träningen har gått bra och många saker tyder på att SM kommer gå minst lika bra. I morgon bitti bär det av söderut mot Huskvarna. Där ska vi få träffa de tuffa banorna som kommer göra den bäste mör av trötthet. Det tror jag i allafall.

Min form borde vara ganska bra. Förra året hade jag ingen förberedelse att tala om när jag rullade i mål, varvad av de pallplacerade cyklisterna och utan sting i benen på en 26:e plats. I år skulle jag bli besviken om jag kom utanför top 10. Samtidigt är SM ett mästerskap till vilket allt färre slarvar med förberedelserna. Flera proffs är hemma i Sverige också för att sätta käpparna i hjulen för infödingarna.

Inför den här veckan känner jag mig trygg: jag har gjort vad jag kunnat. Tränat mer än på länge och mera målmedvetet - bevakad av min "manager" Elvis kritiska ögon. Att jag dessutom verkar ha gått ner 3 kilo utan bantande sedan maj gör sannolikt inte saken sämre. Dilemmat att jag tvingades byta ram tror jag inte heller kommer störa mig. Det känns riktigt bra nu, speciellt på kurviga banor. Jag återkommer när jag vet mer om crosscountrybanan och hur jag passar för den.

19.7 Backigt, backigare, Huskvarna

I dag fick vi möta crosscountrybanan. En bana med fina omkörningsmöjligheter - och ännu fler möjligheter att suga musten ur benen. Ett smolk i bägaren på banan är ett svårt utförsparti. Inget märkvärdigt direkt men ett skäl till oro.

Risken att ramla över styret finns men är sannolikt överdriven. Det gäller bara att koppla bort hjärnan och släppa på just över det branta partiet och sedan låta cykeln sköta resten. No problems. Jag får fila på det partiet till lagom säkerhetsnivå.

I övrigt är backarna som sagt sugande. De flesta är dock relativt underhållande om man bortser från "liftgatan". En fysiologisk och psykologisk barriär rätt upp för en liftgata kort och gott där toppen av backen ser oändligt avlägsen ut i dess början. Det kan gå hur som helst. Det gäller bara att locka fram det bästa ur benen istället för att nedslås.

20.7.

I dag kollade vi mest på veteranernas tempolopp. Vi såg inte mycket - och lyckades heller inte se många luckor i tävlingsprogrammet för att få träna på banorna...

Vi lyckades till sist träna lite - men jag vågade inte köra i den svåra passagen den här gången heller. Psykad av andra och mig själv fick jag skämmas en del. På det psykologiska planet var det bara att gå hem och fila fram en finare form av självförtroende...

På kvällen var det prisutdelning. Grape fick medalj på tempoloppet - och i lagtävlingen blev det silver till spårvägenveteranerna. Eftersom jag var lagledare fick jag också en medalj :D Oerhört välförtjänt sådan...

21.7 SM Crosscountry

Tunga mörka moln drev fram på himlen. Hjärtat pickade hårt i bröstkorgen. Dags för SM i crosscountry på en sällsynt jobbig bana där regnrisken innebar risk för däckbyte till att börja med.

Förberedelserna gick egentligen perfekt. Jag värmde upp i Ghost-tältet nästan en timme före start på rullar. Det måste sett coolt ut för åskådarna i regnet som började sippra ner från himlen. Jag bjuder på det. Under tiden jag satt på rullarna bytte Elvis mina däck till de mera regnsäkra "Nobby Nic". Därefter matade Elvis mig med fruktsallad samtidigt som jag höll balansen på rullarna - det måste ha sett märkligare ut. Rullarna alstrade statisk elektricitet och gjorde att jag fick en stöt varje gång jag fick en sked i munnen. Kroppen kändes annars bra och pulsen gick upp fint. Bra mycket bättre än dagarna innan.

I startfållan stod jag direkt bakom mountainbikestjärnan Fredrik Kessiakoff. Här skulle det bli åka av. Starten gick blixtsnabbt. Jag var väl uppvärmd och tog i det där lilla extra. Men det det jobbiga släppte aldrig utan loppet förblev en pina rakt igenom. Att jag plockade placeringar som jag sedan släppte iväg igen kändes inte bra. Det hela var helt sjukt märkligt. Det var som en nästan två timmar lång mardröm. Som om jag cyklade på en höjdhoppsmatta. Otroligt segt och ringa utdelning för all kraft jag försökte få ner till bakhjulet. En positiv grej var att jag vågade köra ner för den svåra passagen i slalombacken. Det gick helt ok faktiskt. Precis som jag visste men inte vågade testa på träning. Den biten av banan visade sig vara farlig. Flera personer kraschade med utslagna tänder, spruckna läppar och hjälmar som följd.

Under loppet hade jag en seg fight med Niclas Andersson och Anders Haritz. Jag såg dem under hela loppet men förmådde inte att komma ikapp ens på slutet. Liftspåret jag oroat mig för inför racet var mycket riktigt en pina. I den kunde jag se konkurrenter två minuter före mig som jag inte kom ikapp. Men jag pinnade på ganska bra där och slapp i allafall gå.

Mardrömmen slutade - och blev väl egentligen ännu lite mörkare när Fredrik Kessiakoff kom ikapp mig när jag hade c:a 1 km till varvning ut på sista varvet. Han körde sjukt snabbt och allt såg jättelätt ut. Där jag spann och blev tvungen att kliva av "flöt" han obesvärat över den såphala leran till synes utan att förlora fart. Klasskillnad.

Det här måste varit ett av mina värsta SM. På en bana som växer med formen blir eländet bara större om formen inte riktigt infunnit sig. Jag fick snabbt problem att hålla tempot och pulsen följde höjdkurvan onödigt väl. Tyder på energitomma ben. Jag tog i allt mer tyckte jag men både fart och puls sjönk. Det roligaste med detta SM är ett misstag från "resultatbyrån". Eftersom jag blev varvad kom jag in som trea i mål. Så blev också resultatlistan. Det resultatet sägs också ha hamnat i DN. Kolla själva :)

Slutresultatet blev till sist en 16:e plats. Inget jag hurrar över på något sätt. Det känns riktigt skandalöst faktiskt och jag kan inte riktigt förklara varför det gick som det gick. En del av hemligheten kom att avslöjas under måndagens race...

22.7

I dag smakade vi på tempobanan samt hejade på våra veterancyklister.
Det gick kanonbra för Grape och Adedoin i början när de låg tvåa och trea. Men Grape tröttnade och Adedoin tappade luft ur ett däck. Några missar senare kom han efter ursinnigt försök att komma ikapp igen in på en fjärdeplats - inte alls långt från pallen. Bra kört - men synd på placeringen!

Av tempobanan fick jag inte se mycket. Första möjligheten var jag på lagledarmöte och nu blev det bara ett varv. En usel förberedelse om man vill köra snabbt. Men har man inte benen - varför jobba så mycket på det andra? Ett dåligt sätt att tänka, jag vet. Jag borde vetat bättre...

23.7 SM Tempo

Och regnet det bara öste ner. Med andra ord behöll jag regndäcken. Det visade sig vara ett bra val.

I regn kan det vara svårt med uppvärmningen men Huskvarna har rejäla backar man kan pressa sig i. Ändå var det lite svårt att komma över 150 slag i minuten tyckte jag. Regn ger kalla ben. Kalla ben vill inte ta i ordentligt och tar inte benen i får hjärtat slappa. Klart som korvspad.

Jag startade som en av de första åkarna. Det tror jag var bra. Det var lite trist att jag inte hade tempobanan mera i huvudet än jag hade. Jag tänkte att det är väl bara att köra och det fick jag lov att göra. När klockan satte igång mig med sin unika signal var det fullt ös. I början var jag orolig över hur hal banan var men däcken visade sig palla mer än jag förväntat mig. Det innebar att jag egentligen fegkörde. Ändå kom jag ikapp både Ljungberg och Kumlin efter bara några kilometer. Båda hade problem med något. Delvis under loppet hade jag bra flyt och siktade på att köra där det fanns vatten i spåren. Det brukar vara bäst grepp där - mycket riktigt. Det man kanske förlorar på "vattenmotståndet" vinner man i grepp tänkte jag och pinnade på i regnvattenstänket.

När det var en dryg kilometer kvar såg jag dagens första startande som jag var på väg ikapp. DÅ fick jag punktering på bakhjulet. Det är bättre att få punktering fram täntke jag men underlaget var skapligt mjukt och möjliggjorde för mig att trampa vidare - dock med mycket högre motstånd. Jag tappade ganska mycket den sista kilometern för jag tvingades springa endel i passager som skulle ha gått att köra minst dubbla hastigheten genom. I mål kom jag som en av de bästa tiderna såklart - för jag var ju en av de första som startade. Till sist halkade jag ner till en 14:e plats. Inte helt fel med tanke på punkteringen som jag minst tappade 30 sekunder på. Det är bara att inse - det är tätt i täten även om detta tempolopp var mera utspritt än det i Borlänge tidigare i somras. Tempo-o-inspirerade Hjalmar B kom någon sekund före mig och det var ju trist. Men jag hade ju punktering :)

Summa summarum är jag bitter när jag tänker tillbaka på SM. Det var helt sjukt segt. Som om jag gått över gränsen formmässigt. Det lustiga är nu att årets placeringsstatistik sakta men säkert gått till sämre placeringar. Nu under SM var konkurrensen bästa möjliga givetvis men ändå. Det som gäller nu är att finna harmonin igen. Den hittar jag nog under semestern i Grekland.